För alla

Morgonbetraktelser

2013/07/06

bildLördag morgon och semestern har ju egentligen inte börjat ännu. För egentligen är det ju på måndag den börjar men den stora nedladdningen har börjat.

Sitter på min lilla terrass i dagbädden med alla kuddarna. Den blev precis sådär mysig som jag ville. Vaknade tidigt av att solen stack mig i ögonen. Sambon låter rullgardinen var uppe så att det ska svalka från det öppna fönstret. Ska alltid dra ner den innan han somnar men jag vet inte riktigt vilken kväll/natt han menade.

En kopp kaffe och läser Mia Skäringers bok ”Avig Maria”. Gråter en skvätt och lättar på trycket och bara känner, kan hon så kan jag! En fantastisk bok som är så självutlämnande och underbar. Känner mig nästan helt normal och får en sorts bekräftelse på att alla de där känslorna som bubblar runt därinne faktiskt har sitt berättigande. Inte farligt alls och det var rätt skönt att få lipa en skvätt.

Nu ska man äta nyttigt och vårda sig själv under fyra härliga veckor. En stor skål med jordgubbar och yoghurt har slunkit ner. Allt hamnade såklart inte i magen utan ungefär hälften på sidenmorgonrocken som fick följa med på semester. Nu ska det ju vara skönt och avslappnat och jag älskar denna slitna tingest med lite drakmönster på ryggen. Pattarna lever sitt eget liv och när jag suttit en stund i dagbädden och måste in och fylla på kaffekoppen sitter halva morgonrocken fastkletad i röven. Men vad gör det? Det är min morgonrock och min röv!

Tänk ändå vad vi har det bra. Att kunna få vara lediga under så lång tid. Känns nästan overkligt. Den lilla apan tjattrar därinne och försöker få sin gnälliga stämma hörd:

-Ja, några veckor går fort. Tänk allt du måste hinna med nu. Tänk vad nyttigt du måste äta och hur många promenader du måste gå. Alla sagolika kärleksstunder och sena nätter med goda vänner. Baka bullar, rensa rabatten, sola på stranden, bla bla bla…

Jag säger till den lilla apjäveln:

-Håll käften, din lilla håriga fan. Nu gör jag vad jag vill – när jag vill!

Varför skulle jag baka bullar när kondiset är ett par cykeltramp bort. Yngsta sonen kom ju tydligt ihåg när jag ojjade mig över att jag aldrig bakar:

-Jo, visst bakade du morsan! Du bakade alltid lussebullar till Lucia.

Kändes skönt. Alltså var jag ingen värdelös mamma. För jag bakade faktiskt alltid lussebullar och stora pepparkakor som jag ibland till och med skrev namnen på med glasyr. Att jag sedan tvingade upp dem i ottan för att kolla Lucia på TV med tända ljus och O´boy i glasen, har tydligen inte gjort att de fått några större men.

Så nu bakar jag endast om jag vill. Så det så.

Härliga lördag och härliga kommande lata dagar. Känslan såhär i starten är övermäktig. Jag känner hur lyckan spirar därinne och den känslan ska jag hålla fast vid så länge det bara går. Sedan ska jag inte vara rädd för de andra känslorna som säkert kommer att braka loss. Bring it on, jag är inte rädd!

Ha en underbar dag!

Kram kram

bild (1)

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Protected by WP Anti Spam