För alla

Nämen, vad hände nu?

2017/08/26

Att få ett plötsligt infall och faktiskt omsätta det i realitet, det är livskvalitet. Små stunder av total lycka och att uppleva något för första gången – obetalbart!

”Carpe Diem” (fånga dagen för ev. retards), är en fras som många människor får tuppjuck på men den har mycket i sig. Att våga, och framförallt ha förmågan att kunna fånga dagen är inte alla förunnat, oavsett vad det gäller att fånga,  eller i mina ögon – uppleva.

Jag är oerhört tacksam för min förmåga

Denne kroppen på en segelbåt en underbar sensommardag och så snart projekt ”få ombord mig” var avklarat så var det bara två timmars njutning. Med en underbar unge som också gjorde sin premiärsegling. Han hade det dock lite mer förspänt än mig. Kunde helt avspänt kissa ner sig, (kunde även levererat det tunga artilleriet om han velat), blev matad (blev förvisso jag också till viss del), blev buren från brygga till båt och från båt till brygga. Det blev inte jag, fast oj vad jag hade velat det…

Det där med av och på

Jag är så satans nervös när jag ska på och av en båt så det är helt sjukt. Ja, inte den vanliga färjan men här snackar vi en racersegelbåt som har formen av ett pennskrin. Har tunnelseende och hela kroppen känns som en stor kastrull med överkokt spagetti. Hjärnan går in i något slags ”sleep mode” läge och det finns bara en sak som gäller. Hoppa på någon du känner igen på bryggan och hoppas på att den stackarn har båda benen i backen och styrsel på kroppen –

– för här kommer fan jag i flygande fläng!

Släng händerna i taket, såklart. Ska vi riva hela haket, såklart!

Håll i er danskjävlar – för här kommer jag och bebben!

En stund på jorden med härliga människor. Lite gott att äta. Solsken och bara vara…

Ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Och framförallt, våga släppa tanken på att jag sedan ska på båten igen. Lyckades förtränga detta en stund. Bebben tog tåget och färjan tillbaka men inte jag.

Oväder på gång

Inte nog med den euforiska glädjen att återigen lyckats kravla sig på båten utan ett endaste plurr och plask, nu ska även storbyxan på. Tänk vad ett par hängslen kan jävlas…

Tur att ”Kapten Haddock” var så tillstädes så han kunde ge mig en hjälpande hand. Annars hade jag och storbyxan förmodligen fortfarande brottats.

En härlig tur tillbaka till Sverige, dock i lite hårdare väder men så härligt! Jag älskar vädrets makter och även om jag fullkomligt hatar när mitt hår fastnar i läppglansen så skulle jag med glädje ta detta I-lands problem igen.

Känner mig otroligt lyckligt lottad som får uppleva nya saker och få lära känna så många fantastiska människor.

Livet är en förunderlig resa. Alla passagerare sitter inte på anvisade platser – men den stora frågan är ändå:

– Vem fan är konduktören?

Med stor risk för att någon kommer att bajsa i min postlåda så säger jag ändå…

”Carpe Diem” (och skepp o´hoj)

 

Kram kram

 

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Protected by WP Anti Spam