För alla

Schack matt

2017/10/17

Nu var det verkligen längesedan jag skrev något men det har varit lite hektiskt om man säger så…

Mamma somnade in för gott från jordelivet för någon vecka sedan efter några års kämpande mot obotlig cancer. Två jobbiga operationer och några duster med cellgifter var hennes sorti från jordelivet.

A born fighter!

Känns ändå skönt då det gick relativt snabbt i slutet och mamma var trött. Vi är alla i familjen väldigt tacksamma för det och in i det sista kunde vi ha en rak och ärlig kommunikation kryddad med vår sedvanliga sura humor.

Att veta att hon inte var rädd för döden har känts oerhört skönt och tryggt.

Våra kvällar

Jag är så tacksam att jag fick ett halvår i rodelställning på hennes soffa i veckorna när jag jobbade i Småland. Höll många gånger på att gå upp i limningen, men nu är jag oerhört tacksam för den tid vi fick tillsammans. Våra kvällar med sjuttiåtta nyhetssändningar, trädgårdsdags, matlagningsprogram, fråga doktorn och gud vet va! Det bästa var ändå när hon körde barnprogrammen också…

Då brukade jag laga mat i köket och försöka bibehålla min mentala status något så när intakt.

Förmodligen enda gången hon åt med aptit också. Efter en lång arbetsdag så är åtminstone inte jag särskilt talför och därför åt vi gärna framför TV:n. Det sedvanliga meningsutbytet:

Jag till mamma;

-Vill du dricka vin till maten? (Svaret från mamma var oftast bara en blick som sa, jamen vad tror du?)

Mamma till mig;

-Nu spiller du inte på mattan! (Nej, den enda som spillde var såklart mamma. Inte så konstigt med tanke på vinkelsyn efter en tumör i hjärnan. Personligen så åker helst allt som finns på min tallrik rakt in i munnen utan att passera mattor. På sin höjd kan det landa lite på pattarna ibland).

Smågnabbande, allvarsamma samtal, mycket skratt och ibland lite vemod. Är tacksam för varenda sekund.

Backspegeln

Tittar jag tillbaka på mitt senaste år så har det verkligen varit för jävligt. Men det har också varit kryddat med underbara stunder och ögonblick som har fått mig att orka och vilja gå vidare med mitt liv.

Min absoluta övertygelse sedan barnsben har varit att saker och ting som händer i livet har en mening. Vi ser inte alltid sambanden direkt men ju äldre jag blir och ju mer jag vågar tro på min tes, desto snabbare kan jag se den röda tråden. Det gör mig trygg och inte så rädd för förändringar. På det stora hela har ju allt som hänt gjort mig till den jag är idag och det liv jag har idag. Och det är ett härligt liv. Jag har fortfarande en hunger och en nyfikenhet på vad som komma skall. En ödmjukhet och ett mod att våga följa mina drömmar.

Året som gått har kantats av stöd från vänner. Både gamla vänner och nya vänner. Att våga tro på kärleken och hänge sig utan en massa krångel är också oerhört skönt. Ungarna är såklart självskrivna. De åker med vare sig de vill eller inte.

Kommer alltid vara mina ”små skitungar” oavsett hur gamla de blir. Och mig slipper de aldrig. Kommer alltid att hålla dem i ett stadigt tag i nacken samtidigt som jag sparkar dem i röva.

Sist men inte minst är jag så in i helvete glad och tacksam att jag har en syster. Särskilt nu med allt ståhej kring mamma.

Vi har skrattat byxorna våta när vi plockat runt i mammas lägenhet. Som två amazoner (nåväl, aningen småfeta), har vi packat och burit. Säck efter säck, låda efter låda. Upp och ner i trappen. Hoppas nu att alla polotröjor, färgglada skjortor, plisserade kjolar, byxor i alla möjliga modeller och färger, kavajer, roliga skor och dessa förbannade beige kappor i alla längder och modeller kommer många behövande människor tillgodo.

Sist men inte minst har jag lärt mig att det mesta är brännbart. Jag som bor i Skåne är van vid att sortera men min syster har förklarat för mig att allt är faktiskt brännbart – det handlar bara om temperaturen!

Hon är fiffig min sörra och det är tur. Kan ju bli lättare vid en eventuell adoption då vi nu är helt föräldrarlösa. Vi adopteras gärna i par och är inte billiga i drift.

Favorit i repris. Sörran, kameltån och hunden.

Nu inväntar vi begravningen som kommer som en ”grand finale”. På mammas vis och det kommer att bli en skön stund och många tårar men också mycket skratt.

Livets lärdomar

Vad jag har lärt mig det senaste året är att våga, våga, våga. Stick fort som fan från människor som är avundsjuka, rädda och fulla av prestige. Håll dig till människor som lyckas. Som kämpar för det som de tycker är viktigt. ”Se mer till glädje än till gods och guld” (för att citera en strof från Cornelis, Sjuttonde Balladen).

Livet går trots allt vidare och jag väljer att gå vidare med hjärtat fyllt av tacksamhet. Och jag tänker fortsätta spela schack, jätte, jätte, jättelänge…

Tjohopp, klart slut från den här dåren. Ha en underbar kväll!

Kram kram

 

 

 

 

 

 

i soffan då jag tvingades genomlida då jag ibland höll på att smälla av men nu förstår jag varför.

Min egen inplanerade resa till Spanien sket sig kraftigt. Och med facit i hand så hade det inte varit sär

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Protected by WP Anti Spam