För alla

Sist men inte minst

2009/12/02
Nu när magen äntligen har stabiliserat sig så har jag drabbats av mundiarré. Var på ett möte i eftermiddags och jag brukar aldrig vara direkt nervös över nya möten men idag blev det bara så konstigt med hela mig. Babblade osammanhängande, upprepade mig och pratade helt ur nattmössan. Ett litet exempel på en pinsam inledning:
– Vill du ha kaffe?
– Ja tack, det skulle smaka bra.
– Vill du ha det svart eller?
– Jag tar gärna mjölk om det finns, men finns det ingen mjölk så är det helt okej, men finns det mjölk så är det bra men det funkar utan…

– Kan du nämna någon sida hos dig själv som du inte är riktigt nöjd med?
Här sitter jag och glor ut genom fönstret och bara låter, mmmmmm, njaaaa, neeeej, njaaaa, mmmm…
Länge, rätt länge höll det på….

Sedan gick en timmes möte i precis samma anda. Jag kände mig som om en gammal morgontoffel som någon helt plötsligt gett ett par stämband och en hjärna i valnöts storlek (med samma tankekapacitet).
Hur som helst – inget att göra åt nu mer än att förtränga och invänta resultat. Kanske läge att tänka som så, att tur att jag gjorde bort mig för då framstår ju alla andra den här personen träffade idag som fullkomliga, och det kanske de andra behövde!
Som jag brukade säga när jag alltid kom sist på golftävlingar – tur det är jag, för jag klarar av det! Ju mer motgångar man möter, desto närmare är man en framgång!

Ha en underbar kväll, det ska jag och jag kommer förmodligen sist….

Kram kram

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Protected by WP Anti Spam