För alla

Tand för tand

2017/12/21

Väldigt kort inlägg blir det. Jag är nästan kär i min tandläkare.

Let the story begin…

Ny på orten

Och med sjukdomen – tandläkarskräck. Hittar en klinik som lagar med laser. Innebär att inga sprutor ”à la här ska vi söva en häst” behöver närma sig min mun. Skrev in mig där för ca 1,5 år sedan (åh herregud vad smal jag var då eller inte). Ett litet hål fixade han vid denna tidpunkt – med laser. Kändes ingenting och han var så gullig.

Så när nästa kallelse kommer då traskar jag dit på trallande mo över lingonröda tuvor och tror, TROR i min enfald att det ska bli lika smärtfritt. Men nä…

Åh, åh, åh och nä…

Kommer dit och tror fan att just jag har ett hål som sitter så illa till att här går det inte med laser.

Min fråga;

-Kan vi ta det direkt?

Tänker som så, det är jul snart och inte vill jag gå runt och våndas över detta. (När tomten ska komma och allt dopp i dopp dopp)..

-Nej, kör så det ryker Mister tandläkare, fortsatte jag kaxigt.

Sagt och gjort. Han drog igång med emblasalva och hästsprutor. Men sa väldigt tydligt till mig;

-Det här kan gå bra och det kan inte gå bra. (Egentligen tror jag han ville säga, det här går käpprätt åt helvete men vad ska jag göra, du är ju skiträdd).

Att välja i livet

Jag fick iallafall välja. Vi kan försöka laga men det sker väldigt nära pulpan. Vill egentligen rotfylla eller dra ut tanden. Åh herre min skapare, då hade jag redan hunnit svimma av tretton gånger…

Jag fick ta beslutet. Laga skiten. Bedöva mig kraftigt. Och det gjorde han.

När sedan bedövningen släppte gjorde jag det man absolut inte ska göra, och det vet man som vuxen. Fullkomligt sulade i mig någon annans medicin. Så ont vet jag inte när jag hade sist. (Kanske när jag dansade runt med en bruten fot på ren tjurighet och för att jag råkade ha skitsnygga stövletter). Skulle hellre fött tre barn på raken, ur arslet. Hur illa kan det bli med en liten tand?

Skräckfilm

Ja, precis som en skräckfilm. Värk, värk, värk- precis hela tiden. Molande med små toppar av totala vulkanutbrott när jag verkligen trodde att nu blir jag galen på riktigt.

Så ny tid fick beställas i måndags. Tisdag morgon stod jag där i givakt igen. Hoppade inte direkt jämfota av glädje om man säger så…

Det gjorde inte Mister tandläkaren heller. Men så go och glad.

Fram med emblasalvan och hästsprutorna igen. Då säger han helt lugnt och pekar på skärmen där min fantastiska käft grinar illa mot mig.

-Nu är det så att visdomstanden som lite halvt om halvt har kommit upp kommer att bli väldigt ensam kvar när jag dragit ut den här tanden som vi testlagat. Så min fråga är, ska vi inte ta den också?

Jag dog där en stund men kom sedermera tillbaka till livet. -Näe, det tror jag inte, säger jag med bestämd stämma. Den där stämman man har när man precis återvänt till livet.

-Men, säger han med sin lugna fina goa röst. Den är i samma bedövningsområde och risken är stor att när den ligger frilagd så kommer det att fastna grejer där och på sikt blir det hål. Du har absolut ingen användning för den tanden heller.

Sagt och gjort. Mitt svar till Mister tandläkaren var;

-Okej, dra den också. Ta varenda tand men ge fan i framtänderna!

Slutet gott allting gott

Så en tand blev till två tänder. Molar fortfarande men inte ens i närheten av den andra smärtan. Sedan är jag ju en positivt lagd människa, så tänk vad mycket tandkräm jag kommer att spara nu!

Det trista är att nu har man nått den digra åldern när det inte längre är läge att reparera. Man lämnas på gatan utanför tandläkarmottagningen, två gånger inom loppet av en vecka. Tre tusen spänn fattigare. I spillror, darrandes på grund av alla hästsprutor som innehåller adrenalin. Tandlös, fet och gammal. Vilken superkombo! Världens bästa julklapp till mig själv.

Nästa år ska jag satsa på en snygg handväska eller ett par fräcka stövlar.

Men vilken underbar Mister tandläkare! Han heter Martin och har en speciell plats i min mun. Så helt fantastisk och lugnande. Förklarar, berör lätt på axeln och är så trygg. Att han sedan har världens bästa (eller värsta) patient, det är en annan sak. Skönt ändå att han slapp sy för jag har världens bästa läkekött. Faktum är att jag har så bra läkekött så jag skulle behöva gå omkring med en pinne i röven. (Den som inte fattar detta skämtet kan googla eller fråga en vän).

Tacksamhet

Ödmjukhet infinner sig för alla människor som lider av ständig smärta. Allt behöver nämligen inte synas men fy fabian att leva med ständig smärta. Inte konstigt att man kan bli lite grinig och tvär. Så ska jag tänka nästa gång jag träffar på en surkart – förmodligen tandvärk!

Dags att ladda in med en Ipren och två Alvedon så nattsömnen kan bli hygglig. Och tack Mister tandläkaren och hans medbrottslingar. Guld värda! Hoppas tomten kommer till dem i jul och att de får doppa mycket, jättemycket!

Kram kram

 

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Protected by WP Anti Spam