Dalai lama varning

Mia på Grötö, tänk att just jag gillade det programmet. Första delen sändes i onsdagskväll men jag kollade på TV4.se efteråt. Bra när man inte har någon TV i stugan samt har uppenbara problem att hålla sig vaken efter klockan 20.

Nja, inte alla kvällar såklart – ibland kan jag chocka kroppen och vara uppe till dagen gryr.

Som sagt, kolla in programmet. Nästa onsdag kl. 20.00 är det dags igen.

Var så skönt att se att Tilde de Paula hade alla de där grejerna för sig som jag alltid tyckt att hela hennes person står för. Allt ska vara perfekt och inte ett näshår ligger fel.

Anders Bagge var sannerligen inte så tuff och väckte nästan lite moderskänslor. Fick en känsla av en kille som har lite dåligt självförtroende och kompenserar det med att försöka vara lite häftig.

Peter Jöback var bara allmänt mysig. Alltså väckte han inga större känslor hos mig.

Nog är det så det är. Människor som är lite speciella, väcker känslor. Det kan vara både på gott och ont. Ibland kan det till och med vara skönt att reta sig på någon. Lika skönt kan det vara när någon får en själv att känna sig helt normal med alla konstiga funderingar som understundom dyker upp.

Har jobbat från stugan hela veckan och bara att vara ensam med sig själv hela tiden har varit en lite omtumlande resa. Idag har jag till och med börjat prata med mig själv – högt. Åker runt en stund på eftermiddagarna och pladdrar lite med folk i butikerna och funderar på om jag börjar bli en riktig byfåne. Eller krävs det en töntig mössa också?

Många tankar har snurrat och en som dykt upp idag är en gammal vän som jag inte längre har någon kontakt med och faktiskt inte heller så önskar. Lustigt för vi var nästan alltid tillsammans och delade våra liv. Sedan gjorde jag en dum grej, som vi alla kan göra och något jag ingalunda är stolt över men gjort är gjort och bandet kan inte backas.

Detta är en människa som hela sitt liv bara blir osams med folk till höger och vänster. I början går det jättebra men så snart allt inte sker på personens villkor, ja då förvandlas omgivningen till idioter. Tänk vad hemskt att hela tiden gå runt och inte fatta, att man själv kanske skulle ta och rannsaka sig. Kanske inser man då, att allt man gjort mot andra, kanske inte heller har varit särskilt snällt eller kan ha givit konsekvenser på lång sikt.

Att vara snäll med hjälp av ord och ett smile håller aldrig i längden om inte hjärtat får vara med.

Intressant att man inte reagerar när det hela tiden uppstår konflikter med människor runt omkring. Jobbarkompisar, vänner du delar din fritid med, dina barn och syskon.

Undrar hur fan de skygglapparna ser ut?

Skönt ändå att känna att det är helt okej att vara utan en sådan människa.

Denna veckan har jag valt min ensamhet men vet också hur otroligt jobbigt det är att vara ensam. Man kan vara ensam fast man lever i en relation och den ensamheten tror jag nog är bland de värsta. Att vara ensam fast man är två?

Mitt råd och som jag lever efter själv är att våga säga ifrån. Jag behöver inte umgås med folk som jag inte mår bra tillsammans med. De klassiska energitjuvarna men också de som behöver mig som motor i deras liv utan att förstå och fatta att även mina batterier kan ta slut. En relation bygger alltid på att ge och få.

Tänker mig som ett pingisbord där man står på varsin sida i ett par töntiga shorts och ”ploppar” den där lilla bollen fram och tillbaka. Ibland ”ploppar” den av bordet och någon måste gå efter bollen i sina töntiga shorts och helt plötsligt blev det liksom ett avbrott i ”ploppandet” (eller kommunikationen).

Kan vara skönt, välbehövligt och en chans till lite vila och lite andra ”bollsporter”. Samt att de där töntiga shortsen med all säkerhet har krypit upp mellan skinkorna och behöver frigöras. Sedan är man tillbaka igen och ”ploppandet” tar vid där det slutade sist.

En bra relation med andra ord.

Som tur är jag lyckligt förskonad från detta, (ja töntiga shorts men inte brallor som smyger sig upp mellan skinkorna), genom egna frivilliga val men också för att de människor som finns runt omkring mig är ärliga, och jag är ärlig mot dem. Behöver inte ha en fasad för jag är en vanlig människa med fel och brister. Det är stort att inse att man har den här förmågan att skapa sig en tillvaro med andra människor. Att man kan ställa krav, be om hjälp, finnas tillhands och bara vara fullständigt ärlig.

Tror jag börjar mogna men vill för allt i världen inte klämma till den där galningen som frodas i mig och mår väl. Balans, balans – detta bevingade ord som kan kännas så skrämmande och avlägset men ibland så inser man att ja, jag har balansen.

Ska nog inte vara ensam för många dagar till. Dags att krypa ur långkalsongerna och återvända från min inre resa. Funderat mycket på det här med kloster där man kan ta in en hel vecka och bara måste vara helt tyst. Hjälp, jag skulle få tuppjuck redan vid frukost.