För alla

Där fick du din djävul

2018/12/07

När jag sett en av mina bästa vänner dö tre gånger under loppet av nio timmar – då rätar jag på ryggen och vänder mitt ansikte ut mot Universum och tackar den ängel som stod vid vår sida.

En vanlig lördagseftermiddag/tidig kväll på en pub i grannlandet. Ja, vi skåningar gillar att understundom dra över Sundet. En drink till och sedan tillbaka till Sverige och en lugn fin kväll med lite god mat och vin på hemmafronten. Vilken tur att vi aldrig hann hem för jag hade inte under några som helst omständigheter kunnat rädda livet på min vän. Knatar inte direkt runt med en hjärtstartare i väskan och inte heller hör det till vanligheterna att folk har det hemma heller. Så tack och lov att vi inte hann på båten…

Så nu har man fått en inblick i den danska sjukvården och jag är djupt imponerad. Tänker som så när det smetas in i våra hjärnor hur tacksamma vi svenskar ska vara. För vi har världens bästa sjukvård och världens bästa sjukvårdssystem – säger jag bara.  Jämfört med vad?

Klockan tio i fyra på söndagsmorgonen när den tredje döden kom på besök var jag lika övertygad som sjukvårdspersonalen att det var kört. Tittade på min klocka för att verkligen komma ihåg det för jag vet hur viktigt det är för anhöriga att få veta.

Min upplevelse

Vill dela med mig både för min egen skull, min väns skull och för alla andra som kanske varit i liknande situationer och för dem som kanske någon gång hamnar där. Den som sitter bredvid, det är jag.

För det min vän upplevde kan jag aldrig föreställa mig men min tacksamhet över hur min vän har hanterat det hela är enorm. En hjältinna i mina ögon och en fantastisk människa som bara är precis den underbara människa hon är född till att vara.

Första döden. Sitta i en ambulans och titta bakåt genom en ruta och se hur hon liksom bara ligger där. Död. Paniken hos ambulanskillarna. Rycket i hennes kropp när de får igång henne igen. Hör mig själv skrika rakt ut samtidigt som jag greppar bilhandtaget när ambulansföraren är på plats igen; – Kör på för helvete utav fan!

Hur han trots paniken ändå orkar svara mig; -Kan inte köra för fort för han därbak måste kunna jobba med din vän. (På danska, åh detta språk som jag älskat men hatar så mycket men börjar kunna älska igen).

Sitta i en korridor på akuten i en dansk ort jag inte ens kan stava till. Se hur människor som verkligen inte ser okej ut körs hit och dit och är så jävla rädd. I mitt huvud maler det, håll ihop, håll ihop. Lämna henne aldrig.

Efter timmar upp på en avdelning och död nummer två. Sitter på en stol bredvid sängen och vi pratar och skojar om att det var ju inte precis det här som vi hade tänkt oss. Vi tar en selfie och fnissar mitt i bedrövelsen och skrattar över att det står två blombuketter på fönsterbrädan. Tänk att någon visste att vi skulle upp (hit)? Plötsligt rullar huvudet åt sidan och det låter som världens snarkning och det piper utav helvete i maskinerna. Det bara fladdrar av vita människor och min tanke är bara, stick, håll dig undan. Ut i korridoren. Inget tidsbegrepp, benen darrar, hör någon hulka och inser att det är jag. Gråter som ett barn och upprepar mitt mantra – håll ihop, håll ihop.

Gick bra den här gången också. Tillbaka in och bara vara nära.

Hon mår lite illa. Rusar ut i korridoren för att hitta en sköterska. Det är tomt och jag hittar ett rum där det sitter två män som spelar schack, tror jag. Hjälp mig, jag behöver en spypåse, De tittar på mig som om jag var ET som försökte ringa hem. Sedan reser sig den ene och pekar med ett darrigt finger och gurglar något på danska. Då inser jag, de är patienter. Springer i korridoren och skriker, jag behöver en spypåse! Inte en själ, korridoren är ljummet nedsläckt och det är bara små lampor som blinkar här och där. Tillbaka till männen som spelar schack. En av dem reser sig och jag observerar hans glesa gråsmetade hår bakåtkammat i en tofs och tänker på filmen Gökboet. Han tar iallafall med mig ut i ett kök där jag greppar en papptallrik och rusar tillbaka till min vän som mår illa. Ingen vill spy rakt ut, så är det bara.

Tredje gången. Jag ligger på golvet och vi småpratar lite. Plötsligt piper det och rummet fylls av vita människor igen. Jag bara tänker, ut, stick, håll dig undan, låt dem göra sitt jobb. Lång tid, jävligt lång tid och jag inser med tanke på hur de arbetar med min vän och hur fler vita människor ansluter – det är kört nu. Klockan är tio i fyra söndag morgon. Jag gråter och känner hur tanten som legat i sängen bredvid min vän står bredvid mig mot väggen och stryker mig över kinden.

Ligga där på golvet framåt morgonen på en madrass med underlakan, ordentligt täcke och en huvudkudde. Hålla hennes hand och halvslumra men hela tiden med jämna mellanrum säga hennes namn för att få ett svar. Jag ville bara krypa upp och krama henne ömt i min famn men det fanns faktiskt inte plats till två knubbsälar och sedan var det alldeles för mycket sladdar och apparater i vägen. Men jag ville…

Hålla om henne, stryka över hennes hår och ta bort rädslan.

Smått nedkissad, det är jag det. Ser ut som en panda runt ögonen. Smakar som om något skitit i min mun och sedan dragit på höfläkten.

Då framåt åttatiden kommer det in frukost. Hallelulja! Knubbsälen som legat på en madrass bredvid döingen var ju skithungrig. Satte mig upp med ruffsituffhår och frågade min vän; – Ska du inte äta lite?

-Nä, jag har ätit lite yoghurt. Ät Helena, sa hon.

Och det gjorde jag. En ljummen nybakad surdegsbulle med marmelad och ost. Lägg till ett wienerbröd som var en blandning mellan en kanelbulle och wienerbröd. (Fanns också salamikorv och en fruktsallad men jag stillade mig lite). Tillsammans med en kaffe som jag fick hämta i “Gökboet” och snubbarna satt kvar. Tror de sa “godmorgon” och jag log.

Sedan skulle min vän vidare till en annat sjukhus i Köpenhamn för de ville inte släppa henne till Sverige, och det tackar jag allra ödmjukast för.

Ut i morgonsolen. En dansk ort som har tåg till Helsingör. Jättebra, för nu har en människa klivit ut från ett sjukhus i Danmark med lokalsinne som en banan. Ser ut som en panda, fick upp min “Waze”, tände en cigg och insåg efter en timme, fan har skoskav på tån. En jävla söm på strumpan skavde men jag var ändå tacksam. Jag var iallafall inte skitnödig. Stoppade en pappa på cykel (de har fula cykelhjälmar i Danmark också) och hans son. Sonen sa inte så mycket, han såg mest ut som en banan.

Kom på ett tåg och sedan en färja, sedan gå lite granna och hämta min packning, köra bilen hem och hämta en hund. Tja, en vanlig söndag i mitt liv. Men så tacksam…

Över dansk sjukvård och att när jag trippade/sprang omkring där, vet ni vad? På alla anslagstavlor stod det på danska!!! Och alla i personalen pratade danska. Kan det bero på att vi var i Danmark?

Maten

Lunch


Middag

Mellanmål. Ojsan, här finns det spår av nötter?!!! Det kan ju finnas en nötallergiker i Danmark! Hur kan de göra så? I Sverige minsann ska alla manoriteter anpassa sig efter minoriteter…

En liten kvällsmacka. So what?

Middag. Ups, kan det smaka gott? Är det bara vi svenskar som dör av kryddor på sjukhus?

Mellanmål. JORDNÖTTER? Skärp er danskjävlar, det kan vara luftburet. (Och ja, har Pelle allergi på barnmedicin så är han förmodligen inte på hjärtmedicin)!!!

Danska fina rena trosor mitt i maten.

Men hallå! Är det inte lite friterat där längst ner till vänster?

Håll i er nu! Man får ta in blomster – hur som helst!!! Tänk om någon nyser på bårhuset? Fy Danmark, säger jag. Fy, fy, fy.

Tursamt

Tursamt nog har min enda kontakt med sjukvården i Sverige varit lagom (ni vet lagom, landet mellanmjölk) och jag är en tålig människa. Men efter min upplevelse i Danmark kan jag säga som i så mycket annat. Vårt land Sverige är på dekis.

Ingen skugga ska falla på alla dessa underbara människor i vårt land som arbetar inom vår sjukvård. All heder åt människor som arbetar 40 timmar per vecka för att ta hand om, rädda liv och lägger en hand på din axel i en tom korridor.

Fuck döden

Fuck döden. Du får inte ta när du vill. Jag har ett finger med i spelet. Och jag har lärt mig att aldrig någonsin ge upp.

Flåsade mig i nacken. Men nä, döden skrämmer mig inte längre. Snor folk hit och dit. Kan förstå varför ibland men nu var det fan inte dags.

Tacksam, så tacksam över livet. Tror fortfarande att det som händer oss har en mening. Vi ser inte alltid sambanden precis när det händer men sen så…

Hursomhaver, jag och min vän ska fira jul ihop och jag är så tacksam och glad över allt som livet serverar mig. Kärlek till er alla och krama dig själv.

Kram kram

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Protected by WP Anti Spam