Min kamp fortskrider i uppochnedvända världen

Fick utan problem tag i Alvedon kan meddelas. Inte en kotte på Apoteket i torsdags kväll. Hur trevligt som helst faktiskt. Apotekstanten lät mig lösa ut all möjlig slags meducin jag hade på min lista. Vet inte hur jag ska orka få i mig allt men dyrt blev det. Busade till det också och köpte röda Alvedon. De är lite större i storleken och verkar lite fortare. Det lät kul tyckte jag.

Köpte även en febertermometer som konstaterade att jag visst hade lite feber. Misstänkt det hela dagen men ville inte basunera ut det på jobbet och skapa masshysteri. Efter lunch var det en söt kollega som på bräkande skånska utbrast. “Har du fått Corona eller? Du är helt jävla blank i huet.”

Därför var det bra att jag inhandlade en ny febertermometer. De två andra jag haft i min ägo länge vet jag inte riktigt om de hör hemma i munnen eller arslet och att chansa kändes inte aktuellt. Förövrigt kan jag meddela att den nya som inhandlats har jag använt i mumindalen på gammalt hederligt vis med en klick vaselin på toppen och sedan legat där med röven i vädret och känt mig förnedrad.

I vanliga fall hade jag tagit en Alvedon imorse och stuckit till jobbet men eftersom jag kan arbeta hemifrån så gjorde jag det.

Lunchen fick jag hemkörd från Tunneberga Gästgifvargård och det var ljuvligt. Såg även till att en vän som ligger nedbäddad också fick hemleverans. Så himla bakteriefritt och trivsamt!

Funderingar till fredagsgroggen

Men nu är det äntligen fredag kväll och byter ut färskpressad apelsinjuice och Juniper (Koskenkorva Blåbär) till en annan favorit som mitt håriga monster lärt mig gilla. (Håriga monster = min älsklingsgubbe).

Whisky, Ginger Ale, pressad lime och feta isbitar.

Sitter här och begrundar världsläget som milt sagt är lite märkligt. Noterar uppdateringar i sociala medier om hur människor lider av att dels sitta hemma och jobba, hur fruktansvärt det är att ha sina ungar hemma och de som sitter i så kallad karantän. Herregud. En stor fördel måste väl ändå vara att man inte är dödssjuk tänker jag. Visst kan jag köpa att det kan bli lite långtråkigt för de som inte är vana vid att jobba hemifrån, är rastlösa eller oerhört sociala. Men någonstans tror jag det är bra för en hel del av befolkningen att tvingas sitta där med endast sina egna tankar och möta sig själv. Avskalad och naken – på insidan.

När de torkat sig i arslet med allt skithuspapper de bunkrat, räknat riskornen och konstaterat att det minsann var fler riskorn i den ena påsen och skrivit ett argt mail till Onkel Ben och vill få pengar tillbaka på förpackningen med 23 riskorn mindre i. Glufsat i sig av burkraviolin och lämnat sura kommentarer på alla Facebook inlägg de kan uppbringa i sitt flöde – ja, då tror jag det är bra med eftertanke. Finns ett ordspråk som jag tycker är fint.

“Eftertankens kranka blekhet”

Bosse

Jag började tänka på Bosse. Humlan som bestämde att han skulle bo tillsammans med insektsfobikern numero ono. Den här knubbiga härliga humlan adopterade mig. Varje morgon när jag drack mitt morgonkaffe i dagbädden på verandan så kom han surrandes och drog ett par varv runt mitt huvud. Kunde vara lite väl närgången ibland men lärde sig snart att några tungkyssar var inte aktuellt. På kvällen när jag parkerade mig i växthuset kom han in och levde rövare men flög också ut när jag bad honom. Finns vittne till detta osannolika spektakel. En kompis som bodde hos mig några dagar fick se att det jag berättat om var på riktigt. Jag var sambo med en humla!

Här kan ni ta en paus och spana in inlägget om Bosse.

En eftermiddag när jag skulle ut i växthuset låg han där bredvid den öppna dörren. Han hade kolavippat…

Det var en sorglig stund på jorden men jag fylldes ändå av tacksamhet. Han gjorde mig mindre rädd för humlor och jag tror han hade ett bra liv.

Hur tänker jag nu?

Jo, det finns alltid en fortsättning. Det gör det även efter den här Coronahysterin. Tar det absolut på allvar och har den fullaste respekt för rädslan som många lider av i samband med detta men…dum i huvudet tror jag inte man behöver bli. Att ta denna stunden när saker kanske är lite annorlunda och navelskåda lite? Slita lite på sin egen hjärna är väl inte fel? Fundera lite över läget runtomkring sig, Sverige och världen i övrigt. Vad vill du och hur tror du det kommer att bli om alla med “roffamentalitet” får fortsätta styra och ställa?

Jag tänker köra på med mina planer. Älska besinningslöst, måna om mina nära och kära, vara fylld av tacksamhet för det jag har och troligtvis fortsätta skita på mig ibland, äta för mycket, dricka rödvin, skratta för högt och understundom deppa. Önskar bara att det kunde vara lugnt med dödsfall och sjukdom ett tag nu.

Frid vare med er. Nu ska jag käka Parmesanost och ta ett glas rött. (Glutta in i min egen navel kan förövrigt bli en utmaning, anatomiskt sett alltså).

Kram kram