För alla

En perfekt dag i mitt perfekta liv

2018/11/11

Sköna söndag. Vaknade tidigt, utvilad och med ett skönt lugn inombords. Inte ens mitt dadelliknande morgonfejs i toalettspegeln rubbade den känslan.

Några koppar kaffe, utanför tyst och lugnt. Sedan på med regnkläderna och iväg till en av mina favoritplatser. Inte en människa i sikte, endast ösregnet och de dalande höstlöven som sällskap.

Doften var rå med en svans av föruttnelse men inte på något vis unken eller illaluktande. Den var inte instängd utan färdades fritt och är bara naturens sätt att bocka och tacka för att den får gå i vila efter månader av blomstrande grönska. Laddar om för att kunna spira till våren igen. En sorts sorg men ändå hoppfullt och fyllt av tysta löften.

Vattendragen som nästan saknar vatten är fyllda av löv i de vackraste färger. Kan liknas vid livet.

När vi föds spolas vi liksom ut i ett vattendrag eller bäck. Flyter med i rasande fart, ibland långsamt rinnande, porlande och understundom nästan stillastående. (Det är förvisso då det brukar börja lukta illa, när livet går i stå).

Vattnets framfart är som vår omgivning. Livets olika skeenden. Finns människor som bara flyter med strömmen hela sitt liv och är nöjda med det. Dock inget för mig. Jag vill simma med strömmen, välja när det är dags att flyta, simma mot strömmen oftast med stort besvär men värt mödan.

Ibland kan man få en kallsup och behöva kravla sig upp över kanten för att vila en stund i mossan och andas. Titta ner på det forsande vattnet som kallas livet och välja själv när det är dags att glida ner i bäcken igen. För att flyta med, aktivt simma men aldrig någonsin drunkna. Det är för mig frihet!

Citerar Ola Magnell;

Och när du inte längre har nån chans att vända
Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv
Det är då, först då som saker börjar hända
Det är då som du kan börja skönja nya perspektiv

Jag var som ett fallande höstlöv. Var tvungen att dala och ruttna en smula för att hitta orken och viljan att  börja växa och spira igen.

Idag har jag insett att för första gången befinner jag mig i en situation med en människa sedan flera månader tillbaka som inte en endaste gång har sårat mig, gjort mig ledsen eller besviken, fått mig att känna mig bortvald och otrygg. Den är det fanimej ett stort wow på!

Beror såklart på människan ifråga men mest handlar det om mitt förhållningssätt till den uppkomna situationen.

Jag står stadigt i mina skor och har alltid en öppen famn och en hjälpande hand till förfogande. Däremot slänger jag mig inte huvudstupa rakt in och lägger mitt eget liv åt sidan. Har absolut inget behov av att framstå som en god och snäll människa som vänder ut och in på mig själv för att framstå som så jävla god. Godhetsknarkande där man sedan sitter och bölar över varför man inget fick tillbaka. Den bittra eftersmaken som uppstår efter uteblivna fanfarer som tack för att man varit så himla god och snäll. Ett av livets största självbedrägerier.

Jag är hyfsat trygg i mig själv och vårdar den där galningen som bor i mig. Älskar henne och tar hand om henne. Låter henne andas och strävar hela tiden efter att ordna till det så att det blir bra för henne. Då blir det liksom per automatik en kedjereaktion i livet runt omkring av just godhet, kärlek, omtanke, respekt och så himla mycket skoj!

När jag klev ur bilen hemma igen så fick jag den här i blicken. Den sa allt. En trött ros som behöver ruttna och vila sig i form men hoppet finns och det finns en knopp som kommer att växa och utvecklas till en vacker väldoftande ros.

Ja, man kan fan undra vad jag fick i morgonkaffet idag men det kändes verkligen skönt med en sådan här dag. Nåväl, en perfekt söndag i mitt perfekta liv!

Kram kram

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Protected by WP Anti Spam