Så länge sedan jag bloggade så det nästan krampar i fingrarna. Hela jag är sprängfylld av saker jag vill blogga om men jag måste ta en sak i taget annars blir min datanörd galen på mig…

…och det vill jag då fan inte att hon blir. Ja, det är fortfarande en hon och inte en hen. Detta larviga skitord som tack och lov inte fick den genomslagskraft som en del skitnödiga idioter trodde. Skönt…

En vanlig dag

Har haft en vanlig fast ovanlig dag. Jobbat hemifrån så jag slapp köra bil 20 mil totalt med resor till och från jobb samt lite mammografi på vägen. Har manglat tvillingarna idag och det är något jag aldrig missar med tanke på familjens historia med cancer. Detta tilltag är faktiskt fortfarande gratis och det gläder mig att jag får något för mina skattepengar.

En kvinna i huckle som tar emot men pratar i princip felfri svenska och har humor fast hon luktade otroligt mycket svett. När jag lite skojsamt sa att det är tur att vi inte behöver ta in en gaffeltruck så svarade hon tröstande; “Ingen fara, de är inte de värsta jag sett.”

“Tack för det, sa jag och höll in magen så den inte skulle hänga med in i mangeln.”

Kände mig nästan lite skitsnygg där jag stod med tvillingarna strax över byxlinningen. De har förövrigt inte varit särskilt uppåt de senaste 35 åren men jag vet att de är glada ändå. Snudd på överlyckliga faktiskt.

Sedan var det lunchdags och jag sammanstrålade med en kär vän och åt en underbar lunch på Redig Mat i Helsingborg. Dra mig baklänges så gott!

Var till och med tvungen att gå på toa innan jag lämnade detta fantastiska ställe och därinne doftade det lite som det kan göra i Spanien. Gott, lite aningen unket men så trevligt. Sitta där och njuta en stund var en riktig höjdare. Kroppen skrek efter Sangria och en sandig strandhandduk men jag fick nöja mig med en drömbajs.

Japp, hit ska jag igen. Har öppet på kvällarna torsdag till lördag. Även AW på fredagarna, (=After Work för ev. retards).

Nymanglad och mätt

Efter denna magiska lunch var det dags att hämta bilen från parkeringsgaraget. Men se då var trappan ner plötsligt avstängd med band och koner. Vilken tur att samhällets bottenskrap hade samlats i detta lilla varma utrymme och kunde upplysa mig om varför trappan var avstängd, vilken hiss jag kunde ta istället och hur länge detta tilltag skulle pågå. Två underbara gamla damer på varsin rullator med knappt en tand kvar i truten. Småskitiga men absolut inte fulla eller otrevliga på något sätt. Små söta halvtrasiga påsar hängandes på rullatorerna med förmodligen det nödvändigaste. Pratglada och såklart det tog en stund för jag fick säga; “Va?” rätt många gånger då det inte är lätt att prata med endast några tänder kvar i truten. Pratade också väldigt gärna med dem och inombords bubblade det av ilska vad som händer med detta land. Fy fan, säger jag. Att gamla människor som kanske inte alltid har varit fullt utrustade med allt ska behöva ha det såhär. I Sverige 2019?

Rullade ut från parkeringsgaraget och var tacksam över att inte ha kört in i varken pelare eller andra bilar. Att jag har en bil överhuvudtaget med backsensorer. Har en vän att kunna äta lunch med och ha förmågan att kunna förnimma dofter med resor jag har kunnat göra. Att ha tvillingar som jag får mangla en gång om året och att jag har ett liv…

Mitt krig

Sedan har jag mitt krig i den här jävla insektsinfekterade plätten på jorden som jag bor på och äger. Just nu är det lite renovering på gång och väggarna ner till källaren har fått sig en omgång med borttagning av gammal puts och uppfräschning av tegel som gömt sig bakom. Har haft problem med gråsuggor hela vintern och det är vidrigt. Så här ser de ut…

Anticimex kommer inte ut på grund av gråsuggor. (Jo tack jag vet. Har väl ringt sisådär fyrtio gånger nu). Men idag var det en trevlig människa som faktiskt gav mig ett tips och det är trädgårdskalk. De äckliga svinen bor utomhus och tar sig in i mörka och lite fuktiga utrymmen. Jag har troligtvis lokaliserat var fanskapen bor. I hela jävla trädgården! Men kanske mest vid husgrunden och under trappan. Så nu ska det bara sluta hagla pingisbollar och storma så ska jag ut och kalka. Börjar med en liten påse på 11 kg…

Har också köpt ett gäng sprayflaskor som ska fyllas med diverse “hopakok” som jag googlat fram. Jag ska fan i mig bo kvar här och myror, tvestjärtar, bananflugor, gräshoppor, vårtbitare, bålgetingar, sniglar och annat sattyg ska inte få mig härifrån. Är här för att stanna! Så länge jag kan kriga så kommer jag att göra det.

Tacksam

Så tacksam för min vanliga ovanliga dag. Trots allt så har jag tak över huvudet. Frisk vad jag vet och tänker mig att jag är. Har ett arbete som jag tycker är riktigt intressant och lär mig massor varje dag. Kollegor som ger mig energi och sporrar mig. Familj och vänner som skänker mig lycka och inte kräver en massa av mig utan bara är trygga i sig själva och kämpar på med sitt. Och nu tycker inte jag att ordet “kämpa” är något negativt laddat, snarare tvärtom.

Vi tar det som det som det kommer, och det som komma skall är jag övertygad om att jag inte behöver tygla ensam.

Lite kärlek gör inte heller ont och det där med mannen i mitt liv la jag ner efter fjärde men ibland vet i fan om det inte är han…

Ta hand om er alla och det finns mycket att vara tacksam över.

Kram kram