Lalla runt och vänta på den stora lottovinsten har aldrig varit min melodi. Visst hade en storvinst i spel suttit fint men lite annat vill man väl ändå förströ sig med under tiden?

Min strävan hela livet har varit frihet. Att själv kunna välja och måndag till fredag kan ingalunda vara en transportsträcka till lördag och söndag när man får vara ledig från jobb. Det måste för mig vara meningsfullt att leva varje dag. Inte som om den skulle vara den sista, för fick jag chansen att välja när det är dags att lämna in – så har jag faktiskt ingen aning om hur jag skulle vilja spendera den dagen. Inte heller någonting jag fokuserar på just nu.

Nyfiken

Jag njuter faktiskt av mitt hemliga jobb. Älskar att köra in genom grindarna och såklart att kunna köra ut genom dem också efter avslutat dagsverke. Frivilligt både in och ut.

Öppnar sig hela tiden nya världar och nu har jag fått en inblick i mannen som jag i hemlighet har kallat “Balthazar” sedan jag var på det hemliga jobbet i höstas.

Han smyger liksom runt och dyker inte upp varenda dag. När hans kontor är nedsläckt och mörkt har jag fantiserat om hur han är på hemliga uppdrag runt omkring i världen med en väska proppfull med provrör och små spännande flaskor.

Han hämtar en nyckel som hänger på det kontor jag sitter i och försvinner sedan i timmar. Kommer tillbaka och hänger nyckeln på exakt samma plats. Han ser likadan ut då som när han hämtade nyckeln. Har verkligen kollat noga…

Om håret kanske ser lite krulligare ut, om han har skiftat ansiktsfärg eller om kroppen har antagit en annan form under dagen. Men näe, han har tamejfan sett likadan ut.

Jag har fantiserat om det mesta faktiskt. Att han experimenterar med kortväxta småfeta kvinnor i medelåldern, hundvalpar och hönor. Kanske har en och annan genmanipulerad gurka passerat genom hans händer och varför inte dvärgar?

Och ta mig tusan, jag hade fan rätt! 

Jag vågade efter två månader fråga…och fick hänga på…

Spänningen var olidlig och jag hade kunnat skita på mig om slutmuskeln inte hade samarbetat den här speciella dagen. Känslan när han hämtade nyckeln och sa till mig:

“Okej, nu går vi.”

“Är det kallt, frågade jag. Ska jag ta på jackan?”

“Nej, det behöver du inte.”

Och vadå? Nej, det behöver du inte. Skulle jag aldrig mer komma tillbaka till mitt kontor? Var det min tur nu? Satan, jag var kall av skräck.

Sista färden?

Vi vandrade korridoren fram. Balthazar först och jag på behörigt avstånd efter. Än så länge verkade han helt normal…

Passerade genom tunga metalldörrar som tungt och slött slog igen bakom oss. Tyckte nog att han trippade på lite för glädjefullt och tvekade i mitt steg. Slutmuskeln höll ändå tätt. Även om det skulle experimenteras med mig så ville jag ju gärna inte ha skitit ner mig innan det ens hade börjat.

Inga fler foton tack

Nä, just det. Fotade inte just då utan smög tillbaka senare. Det betyder alltså att jag överlevde. (Information för ev. retards).

Den sista dörren hade Balthazar nyckel till. Oj, vad det luktade bajs! Men det var inte bajs. Sa han…

För dagen laborerade han med avfall i en dunk från ett ölbryggeri. Vad krävs för speciella filter för att kunna släppa ut rent vatten i våra vattendrag igen? Vad krävs för tillsatser så vi kan sörpla i oss ur kranen och känna oss trygga?

Andra dunkar/tunnor med innehåll från industrier med skiftande verksamheter. Vilka filter håller måttet och vilka maskiner krävs för att rena på bästa sättet?

Höll mig lugn och lyssnade. Ställde intelligenta frågor (i min värld alltså, utifrån mig själv sett), samtidigt som jag spanade efter foster i glasburkar, fastkedjade dvärgar och rakade hönor.

Såg inget av detta. (Såklart han gömt det). Såg däremot en jävla massa provrör och små konstiga flaskor, samtidigt som det luktade bajs.

Ett steg närmare sanningen

Att jag överlevde förstår ni säkert. Och det roligaste av allt är att jag är en del i detta! Nu är jag invigd och bidrar till rent vatten. Över hela världen bidrar jag till att det finns rent vatten. Stort och jävligt mäktigt. Såklart tror jag fortfarande att Balthazar mörkar och numera tycker jag mig ibland se att han blinkar lite förtroligt till mig när han hämtar och lämnar nyckeln.

Jag är dock inte rädd för Balthazar längre. Fortfarande nyfiken men det är jag oavsett om jag befinner mig innan- eller utanför grindarna.

Den goa känslan är ändå att ha hittat rätt. Just nu och precis där jag befinner mig. Ingenting är statiskt men av någon outgrundlig anledning som kanske egentligen är ganska grisklar så kommer jag att stanna på det hemliga jobbet ett bra tag till.

Som sagt…hitta rätt.

Önskar er alla underbara människor en skön helg. Titta och lyssna på musikklippet och kanske känner du igen dig? Jag gör det iallafall och min nästa kostym efter min älskade “rosa pantern” ska definitivt bli en elefant.

Kram kram