Sharing is caring!

Den siste idioten är inte född, det vet jag och många med mig. Hela tiden dyker det upp små avkommor som oftast har en tendens att växa sig stora – gärna tillsammans med andra idioter.

Har som bekant en vän som efter många år fortfarande inte lyckats bli skild ”på riktigt”. Det normala i en skilsmässa (har ju faktiskt själv en sådan bakom mig – styvt tolv år sedan), är att man upprättar en lista på vad som är mitt och vad som är ditt.

Är man en normalbegåvad person med någorlunda etik och moral i bagaget så rör man givetvis inte matsalsgruppen som ärvdes av morfar eller tavlan som ärvdes av mamma osv. Sedan plitar man ner värdet på det gemensamma och det som har införskaffats samt det som enligt lag ska delas mellan makar. Avräkning sker med tanke på vad ”en den ene eller den andre” behåller. Kvar på sista raden blir en summa, antingen ska den ”ene eller den andre” ha lite slantar.

Det som införskaffats under tiden och det leverne man tillsammans har tröskat sig igenom vad gäller ekonomi och annat ska ju delas, såklart. Ofta är det ju faktiskt så att kvinnan har jobbat lite mindre under en del år, tex. när barnen varit små och att det i de flesta fall är så att mannen tjänar bättre samt att många kvinnor vill vara hemma med barnen och således arbeta deltid.

Okej, vid en skilsmässa – lär dig läxan. Du har arbetat mindre timmar, du har intjänat mindre i pension, du har kanske inte kunnat eller velat avancera i din yrkesroll. Men det är ett gemensamt val man gjort i sitt äktenskap. Visst, skulle jag göra om den resan med facit i hand, att det skulle bli en skilsmässsa, så hade jag kanske sett till att min privata pensionspeng hade varit högre men absolut inget jag grämer mig över. Pengar är viktigt men för mig finns det alltid nya att tjäna och min hälsa och mitt välbefinnande slår så mycket högre.

Ingen räknar väl med att man ska skilja sig när man gifter sig? Åtminstone inte första gången.

Min underbara vän sitter nu i en segsliten bouppdelning där ”exet” tar upp en bensinnota på 619:- från år 2010.
När personen ifråga har förstört, avlägsnat eller bränt upp arvegods, personliga papper och med ett flin meddelar, att var dessa saker har tagit vägen – ja, det vet inte jag!

Samtidigt som personen i fråga endast verkar intresserad av att få ner den peng han ska betala enligt lag. Hur dum får man bli?
Lätt att rafsa fram kvitton och andra styrkande dokument när hela den delen är avlägsnad och man inte vet var det tagit vägen? Ja, så kan det gå till och jag hoppas en dag kunna berätta denna historia i sin helhet, för det är det mest vedervärdiga jag hört – än så länge.

För som sagt – den sista idioten är inte född ännu…

Men som tur är har min vän många vänner, inte bara mig som såklart är ett ypperligt val (självgod = härligt)! Som kan ge styrka, mod och kraft. Inte nog med att leva med sorgen över ett äktenskap och en dröm som gick i kras utan sedan blir man inte av med skiten. Kan liknas vid en kletig snorkråka, en fis som hänger vid eller kort och gott – en idiot som inte fattar att livet går vidare!

Mitt i allt detta fnissar jag gott. För något har jag lärt mig och det är att sanningen segrar alltid, alltid.

Sharing is caring!