Nu får vi spotta upp oss gott folk och inse att det går över. Så länge jag får hänga med vägrar jag hänga läppar.

Först vill jag klargöra att jag personligen tycker det är skönt att livet utanför jobb har lugnat ner sig. Tycker det är skönt att få tid för eftertanke och en unik chans att lugna ner både kropp och själ. Med all respekt för alla de yrkesgrupper som sliter inom sjukvård och omsorg. Jag kan bara utgå från mig själv och den tacksamhet jag någonstans i detta stolleriet känner.

Så låt oss kliva ur boxen för en stund och reflektera.

Vardagen

Kommer glidandes i min röda fara efter jobbet och ska in i mataffären. Fortfarande skuldfylld efter att återigen rökt i bilen och slängt ut fimpen genom en tunn glipa i bilfönstret. Kollar med trötta pollenkliande ögon efter en ledig parkeringsplats och gör ett snabbt överslag  och mumlar för mig själv. ”Är det inte väldigt mycket bilar på parkeringen? Hur många smittade kan jag tänkas frottera mig med om några ynka minuter?”

Fylld av oro börjar magen i vanlig ordning stöka och ja, det var bara en fis idag, tack och lov.

In genom dörrarna som öppnar sig automatiskt. Möter människor med stirrande blick som gud nåde om man råkar kliva in samtidigt som någon kliver ut, studsar till sådär ofrivilligt som även jag gör. Mår lite illa när jag greppar varukrogen med min nakna hand och tänker snabbt fast jag inte vill. ”Undrar om handtaget är infekterat? Klia dig nu för fan inte i fejset.” Var börjar det klia? Jo, i fejset såklart.

Sedan plöjer jag mig igenom butiken på kortast möjliga tid för att sedan ställa mig på ”min” prick i kön. Vänta, vänta och sedan pang upp med varorna på bandet. Usch, måste knappa in koden. Gör det snabbt med långfingret för där har jag längst nagel och petar mig aldrig med långfingret i näsan. Äntligen ute i bilen igen och om fisen jag drog innan jag lämnade fortfarande dröjer sig kvar känner jag en form av trygghet.

Hem och in med påsarna, pang in på toan och tvätta händerna. Hoppas jag har klarat mig idag igen.

Haft två sköna helger (förutom en helvetes pollenallergi), då jag fixat soptipp, Jem o Fix, Plantagen och ev. matbutik och Systembolag så tidigt som möjligt på dagen. Har gått hyfsat och ibland har det bara varit jag och personalen. Den där ljuvliga känslan när jag stänger grinden och vet att jag inte behöver utsätta mig för ev. mer smitta den dagen. På med trädgårdshandskarna och lite skön musik i lurarna. Få slafsa runt med växter, frön och planteringsjord i min egen takt. Paus med en GT eller en kall öl. Solen som värmer skönt och lite telefonsamtal. Vänner som droppar in en stund i trädgården och såklart håller vi avstånd.

Hoppas vi inte glömmer hur vi gjorde förut. Kramades. Det saknar jag.

Rastlös?

Om en del ändå känner en viss rastlöshet har jag en uppsjö av idéer. En del har jag praktiserat själv och vet därför att de funkar. (Kommer fler i kommande inlägg).

Ligg på knäna och rensa stenplattor tre timmar i sträck. Sedan har du så jävla ont i knäskålarna och måste ta en paus. Gå då in och börja städa underskåpen i köket. Att ligga på knä är av uppenbara skäl omöjligt så då får man helt enkelt sätta ner röven. Att i denna position komma åt att torka längst in i ett skåp är en bedrift, särskilt när buken är i vägen. Efter en timme i denna position kommer halsbrännan på besök. Då ska du ta dig upp för att hitta Novalucol och upptäcker då att satan vad skitigt det är i den här lådan. Då kan du plötsligt stå upprätt och städa ur den här lådan och det kom ju som en belöning med tanke på knäna. Då kan vi lika gärna köra på med fler lådor. Sedan får du ont i ryggen för du har stått böjd och måste lägga dig i soffan en stund för att räta ut ryggen. Då somnar du och vaknar en timme senare med solen rakt i plytet och är på ett jävla humör. En powernapp på en kvart är okej men en hel timme?

Sedan går du runt en stund och betraktar förödelsen inomhus. Skåp som står öppna och en massa kastruller och bunkar eller vad man nu har i underskåpen. Sedan upptäcker man som genom en händelse med sin griniga blick alla lådor som man börjat städa i under Novalucoljakten. Allt man rafsat ut och som nu ligger i en salig röra på golv och bänkar. Hur det lämnades när man fick sitt ryggont och var tvungen att avbryta och räta ut ryggen på soffan. Nej, det är fortfarande ljust. Ut, ut och då inser man att vad fan, allt skit man krafsat upp mellan plattorna måste ju sopas upp. Verktygen ska in, jordpåsar, lecakulor och frön, dessa förbannade frön måste ju vattnas.

Det är då man laddar om. Från tårna…

Jag är hyfsat frisk och kommer troligen att få vara med imorgon också. Bara gör det på ren tjurighet och jävlar anamma med snoret rinnande och värkande kropp. Sedan in och avsluta förödelsen med underskåp och lådor. Duscha, morgonrock på och sedan beställa en pizza för hemkörning. Gå runt med ett glas vin och njuta…

Jag överlevde, jag gjorde det. Och det känns faktiskt ganska trivsamt. Krypa ner i sängen med värkande kropp och en mätt mage. Okej, täppt i näsan som fan och hostig men jag lever. Tacksamhet i kubik.

Så många människor kommer inte få chansen att överleva. Oavsett den här pesten eller andra sjukdomar och omständigheter. Så därför tänker jag dra mitt strå till stacken och göra det bästa jag kan. För min egen skull och för min omgivning. Jag ser mig inte som en myra som måste hålla reda på hela stacken och slita ihjäl mig för att vara perfekt och utplåna mig själv för stackens överlevnad. Jag är jag och mitt motto ”det man inte minns har inte hänt”, är fortfarande aktuellt och det värsta som kan hända har redan hänt…

Jag har hängbröst.

Det kommer i och för sig att vara för evigt (om jag nu får behålla dem).

Kram kram och ta hand om er