Hej alla underbara människor!

Inte skrivit ett ord sedan den 30 maj 2020.  Nu åker vi!

Nu börjar vi resan

Slutet på september 2020, en vanlig rutinkontroll hos sjuksköterskan för mitt höga blodtryck. Det var riktigt åt helvete och när hon frågar mig hur jag mår så bara brister det…

Har nog inte gråtit så sedan jag var barn. Hela året en fruktansvärd pollenallergi som kan liknas vid en ständig influensa. Du tror det är feber men icke, ont i halsen, slemhosta och snuva. Typiska Coronasymptom. Så sitta hemma och jobba för att sitta på en arbetsplats med kollegor och hosta, hosta, hosta och snyta sig stup i kvarten är inget kul alls.

Redan i februari fick jag förvisso lämna jobbet och åka akut in till sjukhuset då jag hade för kanske tionde gången tryck över bröstet och skitont mellan skulderbladen. Domningskänsla i armarna och så jävla ont så jag ville skrika. Men det gör man inte när man står vid kaffemaskinen på jobbet. Man biter ihop och hoppas att brunkrämen (den dyra) ska stoppa för kallsvetten som fullständigt sipprar ur varenda por.

Men efter EKG och blodtryckskontroll så fick jag ett OK i röven och släpptes ut. Ingen uppföljning så klart från vården och vad gör jag? Kör på som vanligt såklart. Våren går och semestern är det som hägrar. Återhämtning, för jag vet hur viktigt det är. Ska bara göra detta projekt också och sedan blev det flera och flera och alla vill ha service och svar helst i går. Duktig, duktig, vill leverera såklart och kämpar på. Tycker till och med det är roligt att ha lärt mig så otroligt mycket på relativt kort tid och är en person som vill leverera. 

Försöker stänga ut distraktioner och fokusera på det jag ska göra. Kämpar som en gris och mår samtidigt varenda dag som en som har influensa med hög feber, snuva och hosta. 

I september ballar det ur. Förkyld, extremt trött, huvudvärk, yrsel, domningar i fingrar och händer, stel nacke och axlar, diarré. Tack gode gud för sköterskan som tog mitt blodtryck 28/9. När hon levererar rakt i mitt fejs som en blöt disktrasa: – Du är utmattad och du ska inte jobba!

Hela min värld rämnade och jag fick ”utmattningssyndrom” som diagnos. Vaaa!!!!! Världens starkaste jag!

Samma dag hade jag även en tid hos läkare för en knöl i mitt bröst. Sköterskan fixade så jag slapp åka tillbaka på eftermiddagen och fick träffa läkaren för knölen efter en kort stund. Han remitterade mig till bröstmottagningen och sjukskrev mig för utmattningssyndrom  två veckor till att börja med. Man kan lugnt säga att det var en ”skitstorm” den dagen. Jag levde utanför min kropp och bara grät i två dygn. Inte för knölen i patten utan för min diagnos – utmattningssyndrom! Jag var förvirrad, orolig, skämdes och kände mig på något konstigt sätt lättad över att någon hade stuckit hål på min bubbla.

Veckan därpå ultraljud av bröstet samt tömning av tre cystor. Vävnadsprov togs på tre ställen i vänster bröst. Då det inte var ett tillfredsställande svar på vävnadsprovet fick jag åka in igen för biopsi.

Skräck, jag vill leva

3/11 Cancerbesked. Vilken tur att vännen stod på sig och följde med. Inte fan trodde jag att de levererar ett cancerbesked utan anhöriga men jo då. Vad jag hade gjort utan henne de timmarna med all information vet jag inte. Jag var helt i chock och det enda jag hade koll på var att mitt vänsterbröst skulle bort nästkommande vecka. En kudde som nu är min patte för dagen fick åka med hem i handväskan. Fick köra av halvvägs på hemvägen. Ringa syrran, äldsta sonen och min Tammy. Inte gråta, inte gråta – vara stark för alla som blir ledsna…

Människor i min närhet som haft cancer och nu triggade jag igång deras rädslor och ångest igen. Ja fy fan, vad jag ställt till det för många.

Icke patten och jag

Idag har jag och icke patten det bra. Är glad för att jag och min älskling tog foton kvällen innan operationen. Att jag direkt samma dag efter operationen vågade titta på icke patten och att min älskling varit med hela vägen och sett eländet från dag ett och hållit en blodfylld dräneringspåse utanför duschkabinen och jag fullständigt bara var i den ohyggliga smärtan. Om jag fått en eller två Oxycodonetabletter till för att klara det första dygnet hemma hade inte gjort mig till morfinist. Smärtan var vidrig och ohygglig…

Jag säger inte att den svenska sjukvården är bäst i världen för jag har aldrig behövt söka sjukvård i andra länder, så vad vet jag? När man är sjuk tar man det som bjuds. Men det jag kan notera är att det finns lite att önska vad gäller den psykologiska biten. Vem fan vill sitta ensam och få ett cancerbesked? Nutrition – näringslära? Att socker triggar cancer kan väl för fan ingen ha missat? Ändå uppmanas man dricka juice före operation och får juice efter operation!!!i Nutrition (=näringslära för ev. retards). Jag drack te och tvingades ligga på uppvaket med ett jävla retard som passat bättre på Säter. Han hade aldrig druckit Lipton te – skjut mig!!! Hade jag inte varit så svag hade jag mördat honom med min tunga….

Min älskling och mina vänner

Vi bettade också jag och min älskling då jag vägde in mig på operationsmorgonen. Jag vann! Patten vägde 1,8 kg. Såklart nu när vänsterpatten är borta så springer jag hela tiden i högervarv. Ibland vet jag inte om jag är yr på grund av mitt utmattningssyndrom eller om det är högervarvandet.

Nåväl, nu är cancern borta och jag ska fokusera på efterbehandlingen och mitt utmattningssyndrom. Nya pattar blir det först i november och man ska vara rökfri och inte ha ett BMI över 27. Tjena…

Tuff nu

Stort tack till alla som skrivit till mig. Till M som tagit sprutan i magen (och A som gjorde det en gång och jag var skiträdd), min Tammy och min syrra och äldsta son. När jag var som mest i cancern så stressade alla pling på telefonen mig som fan men nu i efterhand är jag så tacksam. Vilka underbara vänner jag har!

Så skönt att skriva igen och framförallt ha lust att skriva. Och ha lust att leva. Lust att leva har jag fast hela världen raserat. Den stora massan av svenskar har fortfarande inte vaknat men det är inte mitt ansvar. Jag är glad att jag lever och har fått tillbaka lite livsglädje. Älskar livet och känner mig lite som Törnrosa!

Det blev lite mer än en än fis på tvären och det är bara att acceptera. Man har inte aning om vad som ska hända och döden knackade på. Jag är inte rädd och mitt sunda förnuft och min kärlek till mina nära och kära kan varken utmattningssyndrom eller cancer utplåna….

Kram kram