Mitt liv med hund

Längesedan jag skrev men det har varit fullt upp med livet. Men just efter denna dagen som idag tänker jag plita ner några rader.

Min underbara hund

Min underbara hund som går under benämningen schäferjävel har som bekant satt guldkant på min tillvaro som småfet ätmogen kärring i sina bästa lår. Fantastisk tillvaro med detta rovdjur förklädd till rasen schäfer, bruksschäfer för att vara noga. Det som skiljer bruksschäfer från den andra typen av schäfer som bäst går hem i utställningsringen är att drifterna finns kvar. Jo, jag tackar och det är precis som jag vill ha det. En hund som är med på allt utom självmord men som en trevlig träningskamrat sa: -Han är nog med på det också!

Fjorton månader gammal nu och med blandade erfarenheter efter ett gäng hundar (min femte schäfer) så ser jag faror i allt men försöker vara objektiv och se till individen jag lever med just nu. Något jag är pissrädd för är att hunden ska få någon slags aggression till andra hundar och det har gått bra hittills. Hade världens bästa läromästare i kompisens hane som jag tror lade väldigt mycket grund till en valp som redan i sig själv var trygg men det förstärktes tack vare en vuxen trygg hane. Det tackar jag för!

Denna dag som idag

Idag knallar vi iväg på våran runda som jag kallar för ”mitt i potatisåkern”. Där vi bor i Skåne knallar man inte rakt ut i skogen utan här gäller det att hitta åkrar där man städat kan gå på traktorstigar om man inte vill ta bilen 5 mil till den riktiga skogen och slåss med danskar, tyskar och annat löst folk. Är tacksam för mitt guldkorn och knallar mot detta med lös hund som vanligt. Plötsligt dyker det upp en högrest stor schäferhane. I full fart med siktet inställt på min lilla bebis som är en tuff tonåring som börjat lyfta på benet när han kissar och tror han ska få en moppe i julklapp. Jag blev så jävla rädd så jag hann inte ens skita på mig.

Lite morr och gruff, svansar i luften och lite hopp och studs. Bebisen var den som tog kommandot och jag noterade i den gastkramande skräcken att den andra schäfern nog också var i moppeåldern. Inte för att han hade fjun på överläppen utan för det lite valpiga och omanliga sättet. Jag kallar in min bebis som kommer för att han vet att då kan det bli något skoj med boll eller en godbit. En hund hund kommer aldrig till sin förare för att vara snäll. Den vill ha något eller undvika obehag.

Då dyker människan upp! Med ett underbart flexikoppel i handen och sedan börjar det…

Varför kan inte folk som skaffar hund fatta att en hund kommer aldrig till sin förare om den varje gång blir kopplad? Nåväl efter ett par försök att fånga in hunden som jag tror hette Lucky som aldrig i livet ville bli infångad och förövrigt hade det skitskoj, säger människan; Det är bara en lånehund och han smet ut.

Vi konstaterade att Lucky var två år och min bebis 14 månader så några regelrätta avrättningar stod inte på schemat. Plötsligt utropar människan glatt; – Jag har honom!

Jag står där i åkern och konstaterar lugnt, det där är min hund…Han har kopplat fel hund.

Då börjar vi om. Han släpper loss bebisen som glatt springer mot mig med sin neongröna boll i käften och tror att vi nu börjat med en ny kampsport. Lucky studsar glatt vidare och tycker livet är härligt. Jag kopplar bebisen och ber människan hålla honom så ska jag försöka få tag i den ystra tvååringen som glatt studsar rundor och tycker livet är skitkul. Vilket det är vissa dagar!

Till slut får vi tag i honom och allting slutar gott. Men så mycket trevligare det hade varit om Lucky glatt kommit in självmant till den som lockade på honom istället för att vara så präglad på att då tar allt skoj slut?

Könsneutralitet

Människan i fråga var en människa i skepnaden av en man men det kanske inte får sägas idag…Hen tycker jag fortfarande är ett urtöntigt ord och som en get såg han då rakt inte ut som. Kan ju varit en kvinna från början som opererat om sig till något men jag tycker i alla fall det såg ut som en man. Frågade inte heller om hans politiska åsikt och huruvida han ställer sig i klimatfrågan. Så nu hoppas jag inte någon känner sig kränkt, vill färga håret lila eller göra könsbyte på sin svärmor.

En hund är i alla fall fortfarande en hund. Det finns olika raser med olika egenskaper och snälla gode gud, låt oss värna om det!

Move on

Promenaden i övrigt fortsatte i positiv anda. Jag stannade, fes ljudligt och drog upp mina snabba byxor (träningstights), noterade att bebisen spanade bakom mig. Vänder på huvudet och där kommer en ryttare på häst. Kopplar hunden och går vidare med smått rodnande kinder. Vandrar vidare och träffar ett par trevliga människor som leker med granris och gillar bebisen som med sin neongröna boll i käften gärna låter sig klappas och beundras.

German Shepard is da shit! Love it!

Efter det trädgårdsfix och en lust att plita ner några rader. Så skönt…

En perfekt lördag i mitt perfekta liv. Så det så.

Kram kram