För alla

När det är nog

2018/04/14

Tänk att Alex har lagt sina småknubbiga fingrar på min axel.

Trodde aldrig någonsin det skulle hända men se – då hände något fantastiskt. Jag började gilla honom. Från att ha varit en “elak jävel” passerade han fängelset och klev rakt in i mitt hjärta. (Okej, jag kanske fick köpa Odenplan då).

Så många

Har passerat några små “jävlar” genom åren som jag lärt mig älska. Och de som består är som små juveler i mitt hjärta. Som en liten sammetspåse fylld av diamanter som jag kan strö ut när jag vill och bara njuta av.

Sedan har vi den där massan av diamanter som inte fattar att de faktiskt är det. De som inte orkar eller ens vill förstå att de är värdefulla. För sin egen skull. Som hela tiden strävar efter andra människors bekräftelser och ger fullständigt fan i sig själva.

Av kärlek

När ger man upp en sådan människa? Aldrig vill jag säga. Men för sin egen skull så måste man. Rått men ärligt och det har jag gjort idag. Kanske inte fullt ut men för min egen skull måste jag det. Ett litet uns av hopp lever i mig. Sorgligt? Ja såklart, så in i helvete. Men någonstans måste tankar och handling stanna. Jag kan inte uttrycka mig tydligare, jag kan inte bete mig på fler sätt. Nog är nog.

När vet man?

Kanske när man börjar känna avsky? Eller när långfingret inte räcker längre? När man ser förödelse och är trött på att städa upp? Trött på förödmjukelser? Eller så vet man aldrig, det bara händer. Man kan aldrig leva någon annan människas liv. Bara gråta för sin egen skull.

Tack och lov

När jag blir lite sorgsen över de där juvelerna som inte passar i min sammetspåse, så blir jag desto lyckligare över de som redan ligger där.

Kommer aldrig att döma någon. Jag hatar fula människor men de snygga får jävligt många chanser. Sedan kanske inte alla vill vara i min “sammetspåse” och det kan vara lite smärtsamt men då tänker jag som så…

Skönt

För det enda jag kräver är respekt och förståelse för den jag är och vill vara. Förmodligen passar jag inte in i alla påsar och det skiter jag högaktningsfullt i. Vet också att jag många gånger upplevs som en “jävel” men när det orkas lära känna mig så ryker jag rakt ner i påsen. Då vet jag också med tanke på min ålder och erfarenhet att det alltid skramlar runt några oslipade “jävlar” som jag kan tumla runt med. Och lära mig älska.

Skitunge

Ja, nu har den lilla skitungen funderat nästan ihjäl sig igen. Kärlek och sorg i en salig blandning. Men livet går vidare, tack och lov. Bjuder på en låt också och den tillägnar jag sörran som är min största kärlek efter mina söner, toast och A. Näe, skojar bara…gillar ju schäferhundar också. I påsen med juveler finns det ingen rangordning.

Nog är nog. Lät bra men jag är en seg rackare…

Kram kram

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Protected by WP Anti Spam