Nyårskrönika

Denna dag som idag, årets sista dag som också kallas Nyårsafton. Helst ska den börjas med en rejäl dos av skuld och skam. Över det man inte gjort men skulle gjort, allt man gjort men inte skulle gjort. Det får helt enkelt bli en nyårskrönika.

Måste man leva med skuld och skam?

Nej, jag började min dag med att tacka mig själv för vad jag faktiskt utfört detta året. Sätta mig i soffan med den stora offerkoftan på är inte min grej. Visst skulle jag hanterat en del saker annorlunda men kontentan av det hela är att utfallet blev skitbra.

Har vågat stå i mina egna byxor och trivs med det på ett sätt jag inte trodde var möjligt förut. Känns lite som att ha simmat för glatta livet ur en stor pöl med dynga.

Komma tillbaka till livet

Skapat mig en tillvaro med att komma tillbaka i arbete och inse att min kapacitet är begränsad och att köra i 190 funkar inte varje dag. Tid för återhämtning och är så tacksam för den omgivning jag bryr mig om förstår det – och det bästa av allt, jag skäms inte längre för att erkänna att min ork är begränsad.

Kanonkul att vara tillbaka på jobbet med en blandning av gamla och nya sköna kollegor. Funnit min plats i tillvaron och ibland dyker den där plikttrogna superpräktiga tjejen som ska vara alla till lags och fixa allt upp. Har nu kollegor runt omkring som säger stopp på ett skönt sätt och då stillar jag mig, tänker efter och så kör jag vidare lite lugnare.

Anledningen till detta är enkel. Jag har varit ärlig och skäms inte längre över utbrändhet. För den åkomman drabbar aldrig en slappröv.

Komma vidare i livet

Att ha skaffat Milo, världens underbaraste schäferjävel är det bästa som hänt mig på flera år. Kan inte beskriva i ord hur roligt det är att vara tillbaka i brukshundsvängen igen. Alla nya träningskompisar och grupper vi är med och gläfser i. Lite mer kött på benen efter att ha avverkat några hundar genom åren och våga ifrågasätta och förhoppningsvis bidra med något själv.

Det är många skratt under året efter alla träningar och sammankomster. Min ständiga fråga när vi ska ut till sökmark ”var ligger det då” fast jag varit där ett antal gånger förut. De vet att jag har lokalsinne som en banan och förklarar tålmodigt varje gång. Alla människor är olika och har olika bagage men där och då när vi kör hund är vi alla på samma uppdrag. De flesta också på gott humör och de som vaknat på fel sida gör det förmodligen varje dag och är inte mitt bekymmer. De flyger förbi mig som en brakskit och så är det bra med det!

Helsingborgs Brukshundklubb är jag stolt att tillhöra och målet är att representera den på tävlingsbanor framöver samt finna ork att stötta mer med diverse uppdrag som funktionär. Har redan visat att jag kan laga mat och faktiskt till och med få till ett bakverk då och då.

Sedan kommer vi till den stora bajsmackan…

Vem ska man tro på?

Samhällsläget. Oh my god, skona mig. Det som förr var satir och humor är idag det liv vi ska inordna oss i. Varenda liten minoritet ska belysas med spotlight, glass och ballonger. Släng på lite glitter med och stoppa ner det i halsen på oss som jag fortfarande betraktar som normala. En spade är en spade och en gris är en gris även med smink på. Barn ska varken vara flickor eller pojkar utan bestämma själva vad de vill vara och nuförtiden har vi till och med ett tredje kön! Woine, woine skjut mig.

Nä förresten, det ska man inte heller säga för det kan hända närhelst man minst anar. Det nya normala är ett par dödsskjutningar i veckan. Är väl som med våldtäkter – anmälningsbenägenheten har bara ökat. Såhär har vi alltid haft det.

Inte i min värld

Skiten började när vi öppnade våra gränser och hade precis som nu noll koll och inga resurser att ta emot. Bjuda 50 pers till en uppdukad middag för 10 funkar inte. Hoppas verkligen att alla med sina handhjärtan ställer upp till max. De borde snart inte ens ha råd med skithuspapper att torka sina smutsiga rövar med. För skattetrycket och de extra gräddfiler vi ändå måste vara med och pröjsa till börjar ta kål på vanligt folk.

Har aldrig varit med, sett eller hört om ett land som beter sig som vårt. Den totala uppgivenheten och nästan stå och hoppa med kepsen i hand för att pleasa och få en klapp på huvudet från EU. Utplåna sin egen befolkning för att ge plats åt en ny befolkning vars största prioritet verkar vara att suga ur det mesta från välfärdssystemet som går på knäna. Den som har vaknat förstår att jag såklart drar alla över en kam.

Såklart inte, men nu måste väl ändå måttet vara rågat?

Att vi har uteliggare, penisionärer (felstavning som jag tycker är kul), som inte har mat för dagen, vanvård på äldreboende och en skola som på många håll är slagen i spillror trodde jag aldrig skulle få upplevas i mitt land.

Sedan har vi den fantastiska svenska stasimedian och eliten som pådyvlade oss vikten av sprutan. Åh, den härliga vattendelaren som snabbt som tusan gjorde oss till två lag. De onda (vägrarna) och de goda (ja, gärna en påfyllnadsshot till). Kavla upp för din omgivnings skull. Äh, nu visar det sig att det hjälpte ju inte skit. Det spreds ändå. Har någon bett om ursäkt? En enda liten kändis som bett om ursäkt för medverkan till spridande av missinformation till allmänheten?

Straffet för dessa måste ändå vara att behöva medverka i all nyproducerad dynga som idag alltid innehåller en bög, flata, färgad och en elak vit.

Är så trött på denna pådyvlade fixering på hudfärg, om man är bög eller flata. Skiter fullkomligt i om folk är gula, gröna, svarta eller blå. Bögar och flator, so what? Så länge de inte är fula så är det okej i min värld. Älskar snygga människor! Och framförallt människor som sliter på sin egen hjärna = för eventuella retards betyder det att man tänker själv.

Kärleken då?

Sedan har vi kapitlet med män i mitt fall. Nja, det gick inte den här gången heller. Finns en sak jag aldrig kommer tulla på och det är ärlighet.

Nästa man i mitt liv har in i helvete mycket att dansa tango med. Det enda jag kräver är ärlighet, se snygg ut i friluftskläder, kostym, hel och ren under. En ansad pung är att föredra och gärna en penis över fem centimer i slakt tillstånd. Hur svårt kan det vara?

2022

I övrigt ett ganska vidrigt år med underbara inslag av min älskade schäferjävel, gamla goa vänner och nya. Vågat stå på mig och genomskåda fasader som är falska. Min kärlek till mina barn och lyckan att få fira jul med äldsta sonen och hans nya familj, trots att det kantades av sjukdom. Livet går vidare och jag älskar att leva!

Storebror kan hota med vad som helst, viker aldrig ner mig. Höj dieselpriset lite till, på med mer skatter på elräkningen, höj matpriset. Jag kommer bara bli mer envis, mer enträgen att se om mitt eget hus och de jag anser vara min familj.