För alla

Så vill vi ha det

2019/01/18

Så fick den röda faran börja rulla på igen. Tillbaka…för så vill vi ha det.

Vi kunde inte leva utan varandra. Jag och det hemliga jobbet. Hos den hemliga kunden. En vecka avklarad och hjärnan är lite svullen men konstigt nog verkar den repa sig efter en natts sömn. (Nåväl, vi ska inte överdriva men lite klibbhjärna har jag nog ändå för en del fastnar faktiskt).

Känslan

När jag rullade ut därifrån i höstas efter en månad visste jag bara i hela kroppen att jag kommer tillbaka. Och det gjorde jag också. Med glädje och på en ny tjänst. Har haft en kraftig närvaro av morsan idag som i sin himmel sa till farsan (som absolut är på samma ställe):

“Ja, nu är hon igång igen den där ungen”.

Vet att farsan flinade och kliade sig lite på flinten med ringfingret och bara myste.

Jag är igång igen. Sitter ute hos kund och arbetar med en svinrolig produkt som är den mest komplexa jag någonsin arbetat med. Så nu kan alla som inte fattat att man kan arbeta hemifrån pusta ut. Jag åker till en plats utanför hemmet och arbetar varenda dag och är precis som den stora massan. Går upp varenda dag vid samma tid och hinner inte längre med min sköna morgonbajs. Vilket har resulterat i att jag inte har skitit på fem dagar. När det stora släppet kommer snackar vi mellanspolningar. Jag ber till gud att jag den dagen är i mitt eget hem, ensam.

Våga och vilja

Så mycket i mitt liv har handlat och handlar om just det – våga och vilja. Jag behöver inte bli som någon annan för den rollen är ju redan tillsatt. Alltså är det helt okej att vara mig själv.

Få en fråga och känna direkt i magtrakten – ja, jag vill. Den är speciell och den är så skön. Utan tvekan, visste den skulle komma. Som att se vågen långt därute sakta närma sig. Våga och vilja stå kvar. Invänta och när den kommer är den inte farlig utan bara väntad. Den kan vara kraftig och slå omkull dig men den är väntad. Precis som det var menat.

Har sagt det förr och säger det igen. Det är något speciellt med skåningar och företagskultur. Tilltalar mig mycket. Arbetar med en underbar människa som är så pedagogisk på ett sätt som passar mig som handen i handsken. Lär mig massor och på ett sätt som är genialt.

Eftersom uppdraget är hemligt så drar jag en liknelse.

Underbara V öser på mig hela degen. Jag lyssnar, gör enligt instruktionerna. Sedan börjar vi dela degen, det blir vetelängder som sedan blir till bullar som bryts ner till muffins, hallongrottor, snittkakor och slutligen en liten dröm. Sedan ska ugnen in för att göra sitt och den har lång leveranstid. Idag har jag fattat sammanhanget och jag längtar till måndag. Fast jag behöver helgen så min hjärna hinner svalna av…

Ansvar

Jag är riktigt stolt över mig själv. Eget beröm luktar skitgott! Efter bara en vecka har jag även blivit “frukttant”. Det är alltså jag som ansvarar för att fruktstunderna får ett innehåll. Utan frukt i skålarna blir det inga bra fruktstunder. Igår tog jag sista bananen och J var inte glad. Nästa vecka ska jag inte ta den sista bananen (om jag inte är svinsugen vill säga). Varför kan inte folk äta mer päron?

Just nu

Just idag, just nu är jag lycklig. Utan tankar på det som varit, utan bitterhet och hat. Inga tårar och längtan över det som kunde varit. Bara en stor jävla tacksamhet över hur livet ser ut just nu. Många underbara män i mitt liv men absolut en speciell som fått mig på fall. Otippat verkligen men så ser det ut. Gör inte ens motstånd (men motjuck) och accepterar det med glädje.

Mina vänner som är där hela tiden fast vi inte hörs varje dag. Alla vill jag ha i mitt liv.

Sörran = såklart, självklart. Älskar henne så det svider, fast på ett skönt sätt. Skänker mig en sådan glädje och just ikväll ringde hon. Jag visste hon var ledig och hade planerat in mys med svågern min, (alltså hennes man för ev. retards). Ville ringa men tänkte, jag vill inte störa. Så ringde hon och var precis lika glad och pigg som jag! Lika deppiga och ledsna – lika glada och fulla av liv kan vi vara.

Ungjävlarna såklart. De har inte så stort behov av morsan just nu och så får det vara. Luft under vingarna har de båda fått och mig slipper dom aldrig!

 

Förstfödde “lasts for ever”

Tack och lov även tvåan!

Blev föräldralös men hade som tur är en farbror som numera är min brolla och vips – en ny familj att älska. Härligt att också få träffa sin kusin efter typ blöjåldern!

The end

Avslutningsvis vill jag säga. Nu ska jag ta mig en stor whisky, röka inne (mitt lilla svin) och njuta av god musik. Elda brasa, svettas och bara vara i nuet.

Bjuder på en låt och önskar er alla en skön helg.

Kram kram

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Protected by WP Anti Spam