För alla

Saknar

2018/08/27

Idag blev det plötsligt höst. Fylldes av lite vemod och saknad.

Farsan som kunde reta upp mig till vansinne men som också kunde leverera klarsynta grejer, (vandrade vidare juni 2008). Hade behövt honom i dessa tider med tanke på det vidriga klimat som råder i Sverige och övriga Europa. (Det händer säkert grejer på Mars och Jupiter också men jag kan liksom inte ta in mer, det är fullt).

Vet att vi hade haft timslånga samtal i telefonen och diskussionerna hade gått högt och lågt. Han kunde ringa klockan 08.00 lördag som söndag med sin vanliga öppningsfras. “Vad gör du?”

Mitt vanligaste svar. “Sover!”

Det var högst irriterande och på den tiden då samtalen oftast skedde via “landline” och dåvarande maken/sambon (både en make och en sambo hann uppleva detta),  väcktes också av en envis signal. Båda har konstaterat irriterat, sluddrande och i halvvaket tillstånd. “Säkert din farsa.”

Tillsammans i vått och torrt

När Ian och Bert med sitt parti Ny Demokrati skakade runt i valrörelsen beställde han hem allt som gick att finna. Åtskilliga gånger har singeln med “Drag under galoscherna (häng med, häng med)” spelats. Den har jag kvar i gömmorna någonstans. Han var moderat men absolut nyfiken och öppen för det mesta som någonstans innehöll “sunt förnuft”. Aldrig prackat på mig sin åsikt, däremot retat upp mig för att jag själv skulle använda hjärnan och inte följa strömmen av döda fiskar. Det lyckades han ju förvisso jävligt bra med. Tillsammans med morsan såklart. Hon var dock lite hårdare i sin ton och mycket bestämd i sina åsikter.

Mycket döingar blir det

Mamma har jag också saknat idag. Hela förra våren när jag sov på hennes soffa i veckorna och emellanåt höll på att gå upp i limningen, så kommer det nog aldrig att finnas en sådan publik för mina tokerier. Att få henne kikna av skratt och rodna över mina upptåg, det var en ren och sann glädje. Kan höra hennes röst, “men Helena då”, följt av ett förtjust fnitter.

När hon med skarp blick naglade mig och syrran vid matbordet för att vi “råkade” andas med röva, och det sedvanliga. “Jag förstår inte hur ni blivit flickor.”

Men se, det förstår vi.

Fria individer med tillräckligt råg i ryggen att tänka fritt. Vågat se hur uppväxt och miljö formar en människa och den möjlighet som sedan bjuds att med ett öppet sinne plocka godbitarna och sträva efter att eliminera det som inte var/är bra. Ta ut svängarna lite och våga kliva ur boxen.

Finns dock två saker jag är övertygad om att både jag syrran skriver under på – vi har fått varsin ryggrad och ett sunt förnuft. Sedan kanske jag är den som handlar för mycket på känsla och syrran mer åt det logiska hållet. (Varmare hjärta får man dock leta efter). Skit samma, vi älskar varandra och vi har iallafall vår farbror kvar som är precis lika “crazy” som farsan var (fast en upphottad version, 3.4). Han är numera omdöpt till  storebrollan och det är vi alla bekväma med. Han är 1,50 på ena sidan och 1,98 på den andra. (De behövde ett ben till annat).

Har också saknat mormor som med sitt lugn kunde få stormar att bedarra. Tryggheten att få slå sig ner vid hennes köksbord och prata om precis allt. Det var dit jag gick efter mitt sena missfall, brustet hjärta eller full av energi och glädje. Hon var vis och trots åldersskillnaden (1912 – 2000), otroligt öppen i sitt tänkande. Alla berättelser om hennes uppväxt och liv kan jag ångra att jag inte skrev ner. Hon fick leva några år som änka efter morfar som var en bestämd herre. Mig skrämde han inte skiten ur iallafall och det vet jag att han gillade. Men nog försökte han allt…

Äldsta sonen är döpt efter honom och det säger det mesta. (Den yngsta är döpt efter min favorithäst men även en häst kan besitta egenskaper som är fantastiska).

Sedan har vi farmor. Ett kapitel för sig om man säger så. I mina ögon en skojfrisk fläkt som mig veterligen aldrig gjort mig något ont. Hennes röda långa naglar som kliade sådär vansinnigt skönt på ryggen och hennes proppfulla garderober där man fick röja runt och prova skor, klänningar, kappor och hattar. Kalops och dillkött var paradrätterna och när vi gick på restaurang hade hon alltid hatt och handskar, oavsett årstid.

Ja, jag har saknat dem alla idag. Var tvungen att ringa syrran för att få en uppdatering av datumen. Vi avslutar samtalet med att nu finns det väl inga mer? Så tragiskt egentligen men vi som är kvar har varandra. I ur och skur.

Så en höstdag med saknad…

…och lite vemod. Ändå fylld av tacksamhet för det jag fått och det jag får samt det jag själv bidrar med. Ska verkligen försöka behålla förståndet men det är med sorg i hjärtat jag känner hur min rätt att uttrycka mig inskränks mer och mer. Lyckligt förskonad från elakheter ännu i kommentarsfält men det beror på min feghet att inte våga tala fritt ur hjärtat. Men jag kämpar på och rebellen inom mig skriker “ut ur boxen”, våga stå för dina ideal, räta på ryggraden och låt för helvete inte hat, oförstånd och idioter stå i vägen för lycka och framgång. Älskar demokrati men avskyr idioter, fula människor och insekter. (Förutom humlor då).

Nu ska jag baka negerbollar, peta in en finsk pinne i näsborren, beställa pizza och ringa Rashid. Hinner nog inte baka judebröd, bygga en samekåta, åka och storhandla med min flakcykel och bli könsneutral just ikväll men jag kämpar på.

Kram kram

 

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Protected by WP Anti Spam