Vi lever sannerligen i en värld full av skitnödiga människor. Nu ska jag förklara min definition av skitnödiga människor. Håll i både hatt och brallor för nu åker vi…

Det vanliga skitnödiga som vi alla upplever, det vill säga, tarmen är full och vi måste göra nummer två (för ev.retards = bajsa), ska vi inte prata om. Trots att det fortfarande understundom dyker upp människor i mitt liv som bestämt hävdar att de aldrig, aldrig någonsin släpper en fis. Det är skitsnack helt klart då det är vetenskapligt bevisat att en normal människa i genomsnitt släpper sig ca 13 gånger per dygn. Be mig inte om “källa på det” utan googla själva om ni inte tror mig.

Allt under en matsked, det var då det

Handlar inte heller om människor som aldrig, aldrig någonsin skitit ner sig. Det tror jag alla människor kommer att göra under sin livstid som vuxna. Mig personligen räknas inte längre mitt gamla talesätt – att allt under en matsked räknas som en fis. Jag har graderat upp mig till en 2.0 version. Idag gäller – allt under 0,5 dl räknas som en fis. Det här handlar helt enkelt om min egen värdighet och min slappa ringmuskel. Min helt uppgivna inställning till vad för födoämnen jag inte skall stoppa i mig, men ändå gör. Endast för njutningens skull…

Nä, med skitnödiga människor menar jag följande:

Det dök upp en Greta Thunberg. Wow, det verkade bra! Många av mina kompisar på FaceBook bara delar och helt plötsligt har Greta blivit en liten Jesus. Mmm…

Min första tanke när denna lilla flicka dök upp var, oj. Tänkte på Chucky, the evil doll. När det sedan barkade åt helvete och flickan började kallas för “klimatjesus” och det plötsligt är helt legalt att skolka från skolan för att protestera – mot vad? Klimatet? Klimathotet? Hos mig ringde det varningsklockor. Började kolla runt lite (googla) och snart hade jag insett vad det hela handlade om. Pengar såklart.

När jag hörde hennes tal i USA efter hennes “fantastiska” segelstrapats på två veckor över Atlanten, så tänkte jag Adolf Hitler. Så lite som krävs för att människor hänger med “alla andra” och lapar i sig. Tänker inte längre än näsan räcker. Jag är inte ett skit rädd för klimathotet. Det har alltid gått i cykler och det finns vetenskaplig fakta på det. Men nu får en liten tös vara frontfigur och organisationer bakom henne tjänar stora pengar.

Skitnödiga människor bryr sig inte. De hänger på den stora massan och totalsågar de som vågar ifrågasätta. Gott att slippa tänka själv.

Lite mycket text nu va?

SD = Sverigedemokraterna. Detta parti som sedan 2015 enligt media och etablerade regeringspartier, är ett parti fyllt av brunskjortor, stöveltramp och nazisymboler. Idag 2019 pratar varenda politiskt parti precis som SD gjorde då och inte en jävel reagerar. Redan då började jag ana ugglor i mossen och forskade lite. Skitnödiga människor som likt döda fiskar glider med strömmen hoppade på mig när jag erkände att min röst hamnat där. Festligt med tanke på att allt som sades då har besannats idag. Men de där skitnödiga människorna som likt döda fiskar glider med strömmen, de väntar bara på nästa grej att hänga på. (I min egen hemliga värld trycker jag ner ett par nedfisna trosor rakt i gomseglet på dem och njuter för mig själv). Vi snackar inte storlek Small.

Det här landet är verkligen värd en guldstjärna på himlen för den flathet och “sopa under mattan” mentalitet som genomsyrar allt vad stat och regeringsstyre heter. Och i den anda är vi formade och tvingas in i på ett mycket snyggt sätt. Med hjälp av media såklart. Visst är det skönt att tvingas via skattsedeln betala för väl utvalda program både i TV och Radio? Vi slipper tänka själva och kan ägna oss åt annat…

Som till exempel!

Någon väljer att fira en annorlunda julafton. Istället för att sitta på julaftonen men familj och ingifta släktingar, mammor och svärmödrar som får det att krulla sig ända ner i rövhåren av obehag – säger någon NEJ. Kommer inte denna julen för vår familj ska fira hemma själva. Då jävlar händer det grejer!

Det härliga kompisgänget som i tjugo års tid alltid har firat midsommar, påskafton och nyår tillsammans. Plötsligt säger ett par – NEJ. Vi ska inte vara med detta året. Då jävlar händer det grejer!

Sitta i en grupp med människor som en hel kväll kan sitta och prata om människor som inte ens är med i sällskapet. Spekulera om huruvida han eller hon mår? Ska de skiljas? Super han? Super hon? Hur har de råd med en ny bil? Varför ska de sälja sitt hus?

Och inte en endaste gång berättar någon i sällskapet om sig själv. Vad de har upplevt under veckan eller hur de mår eller känner. Tankar och funderingar som jag verkligen hoppas att människor fortfarande har. Upplever det som att människor inte törs längre. Det är tryggare att bara prata om andra för skulle du, gud förbjude råka yppa en egen åsikt eller tanke – då jävlar händer det grejer!

De som hugger dig i ryggen vid ovanstående exempel är i regel människor som gärna säger när det har varit en dokumentär på TV om t ex. någon som överlevt döden;

“Ja, det gäller att leva. Att göra precis som man själv vill”.

Men om någon verkligen i deras omgivning gör precis just det där. Lever sitt liv och gör som den vill. Då är det plötsligt inte lika kul längre.

Då har jag fnulat ut varför.

De är avundsjuka helt enkelt. Har inte en egen motor eller tror sig inte ha (alla har vi en egen motor, annars skulle vi inte kunna andas). Den egna besvikelsen (avsaknaden av tron på den egna motorn),  tar sig uttryck i skitsnack, fördömande och det bästa jag vet. De som levererar skvaller om någon annan och växer likt en spirande maskros i kodyngan till något stort och mäktigt.

Tänk om vi alla levererade något stort om oss själva och växte likt maskrosor? Inget fel på kodynga men lite bättre placerade än i en hög med skit vill vi väl ändå befinna oss?

Vågade dryfta våra tankar och känslor lite mer öppet. Vågade säga till exempel  “jag röstar på SD” eller jag gillar oliktänkande, eller jag tycker inte det här med Greta Thunberg verkar sunt? Föra ett samtal utan fördömande? Sedan får jag tycka att alla som inte tycker som jag är idioter, men gör jag det så begränsar jag ju mig alldeles bedrövligt. Utveckling handlar om att våga utmana sig själv och våga ta in andra människors åsikter, tankar och könshår. Med andra ord inte vara så jävla skitnödig. Att alltid ha rätt, alltid hänga på rätt grejer, vara som den stora massan och vara så jävla svintråkig…

Livet

Jag har haft en förträfflig dag. Jobbat hemifrån av en speciell anledning som inträffar en gång om året. Sotaren kommer!

Världens bästa sotare. Söt som socker och trevlig som tusan. För hans skull ska stegen förankras på taket och det lilla, lilla läckaget mellan mina två kanaler i skorstenen åtgärdas till vår träff nästa år. Han känns inte som en skitnödig människa. Vi hinner dryfta det mesta och det är så skönt med människor som utstrålar livsglädje.

Så upp med händerna ur byxfickorna och våga leva. Ställ inte upp på det som du inte vill, men finns det fortfarande en nyfikenhet – så absolut. Ingen kan lära en annan människa hur man ska leva. Bara vara ett levande exempel och dela med sig. Att tänka längre än näsan räcker. Våga ifrågasätta och framförallt inte låta sig nedslås av skitnödiga människor för att man har en avvikande åsikt. Det tycker jag vittnar om en frisk mental status. Det slår i min värld högre än en perfekt vit tandrad, kalsonger och trosor som aldrig har färgats av en fis och fett med deg på kontot.

Jag älskar nästan alla i min omgivning fast på olika sätt.

Mest mig själv såklart, och min Tammy. Så det så.

Kram kram